Moa ” På kurs för Andrew McLean Dag ett”

 

Det är alltid spännande med nya instruktörer och nytt hästfolk. Och den här gången styrde vi kosan mot Gottröra och kurs för Australiensaren Andrew McLean, etolog och framstående hästforskare.  Carolina Fransson och Walter Thyselius som driver ”Om Hästar och Ridning” står bakom denna spännande kurs om Andrews tryck och eftergiftsmetod.  

 

Efter en mastig bilfärd på 3 timmar var vi något sena på plats och fick tassa in på morgonens första lektion som redan börjat. Förmiddagen var helt teoretisk och var för mig en trevlig parad av den vetenskap som finns bakom operant inlärning och en del nya synvinklar. Andrew pratade om negativ och positiv förstärkning och att vi oundvikligen använder båda typerna av förstärkning i vår ridning. Alla skänklar, hjälpor och tygeltag fungerar genom negativ förstärkning vilket inte är något nytt. Det som där emot är intressant är hur vi kan använda mer positiv förstärkning i ridningen. Han pratade om hur hästens hjärna fungerar i jämfört med människans och hade många bra poänger om hur vi människor tenderar att halka in på spår där vi tycker eller tror att hästar tänker och resonerar som vi människor gör. Vilket inte är fallet eftersom, i korthet, rovdjur och bytesdjurs hjärnor har utvecklat delar av hjärnan olika eftersom de har olika behov för överlevnad. Jag tyckte hans teori var väldigt givande, även om det för mig inte var så mycket ny information så var det en del nya synvinklar.

 

Efter en kort paus var det dags för praktisk träning med hästarna i ridhuset. Andrew gick igenom sin teori om hur vi kan lära hästarna grundläggande tygeltag och att gå undan för tryck. Tyvärr kände jag inte speciellt mycket för hans sätt att träna det.  Poängen var att vara noga med att lära sin häst att stå till, gå, och flytta sig undan på given signal. Att få bättre kontroll och framförallt bli tydliga med vad vi vill med hästen. Att sätta ett kommando på allt ifrån att stå still och stå kvar till att böja sig för tygeltag. Hästen ska till exempel inte börja gå bara för att du rör på dina ben, berättar Andrew. Hästen ska börja gå när du säger att den ska börja gå dvs. ger hästen den inlärda signalen/kommandot för uppgiften. Detta tyckte jag var en bra poäng, men jag tyckte de signaler Andrew valde att lära hästen för detta inte var speciellt roliga. Även om man använder mycket negativ förstärkning behöver den inte bestå av ryckningar i bett och grimma. Och när han väl gav positiv förstärkning var den inte speciellt stor eller effektiv för hästen. Jag upplevde att han ganska ofta bröt det han predikat om på förmiddagen och många gånger tillämpade han inte positiv och negativ förstärkning på det sätt som han föreslagit på förmiddagen att man skulle.  Många gånger tyckte jag han gick för fort fram vilket satte onödig press på hästarna. Och att dela upp träningspasset i små delar, ge tydliga pauser efter eftergifter och belöning som han lagt stor vikt under teorin på förmiddagen verkade stundtals falla bort. Ett syndrom jag tyvärr upplevt på andra kurser också, där man gärna vill nå så långt man kan på den begränsade tiden man har.

Alla ekipagen gjorde framsteg under dagen och det var väldigt kul att utbildningsnivån och skicket på ekipagen var så olika. Inför morgondagen såg jag fram emot att se hur ekipagen utvecklar sig och hur Andrew går vidare med träningen.

 

........................................................................................................................................................................................................

Moa ” På kurs för Andrew McLean Dag två”

 

Under hela dag två arbetade Andrew med hästarna individuellt, en i taget. Med undantag för dagens första pass då gårdagens arbete repeterades och finslipades. Nog hade alla ekipagen gjort framsteg men jag kunde fortfarande inte känna att det var något för mig.

 

Men så hände något som jag tycker var intressant. När Andrew började arbeta sina elever på hästryggen blev han plötsligt med principfast, konsekvent och följde sin teoretiska föreläsning han haft dagen innan mer eller mindre helt och hållet. Han var mycket noggrann med stora eftergifter, vikten av timing och att inte blir för hård vare sig i handen eller i benen. Ta-daaa! Så satt jag då återigen och nickade instämmande, fick nya tips och ny inspiration som jag kände givande för egen del. Oavsett om jag inte ens kommer i närheten av att använda de proportioner av negativ förstärkning som Andrew tyckte var bra och lärde ut så var det kul och givande att se hur han la upp de olika delmålen och arbetade sig vidare för att sedan knyta ihop påsen och få det önskade beteendet . Alla har vi olika sätt att planera delmål och detta var Andrews sätt att träna just de ekipagen som kom på kursen. Liksom i markarbetet koncentrerade han sig på fyra grundfärdigheter; Start, rytm/flyt, stop och svänga. Många av ekipagen gjorde fina framsteg och det var väldigt roligt att se hans arbete.

 

Dagen avslutades med en lastträning. Och tyvärr så blev jag återigen lite besviken. Metoden var baserad på hans signaler för just start, rytm/flyt, stop och svänga som han lärt alla hästarna. Jag tyckte detta var klumpiga och onödigt krångliga signaler redan under markarbetet. Och nu när ytan som ekipaget skulle arbeta på blev väldigt begränsad i och runtomkring transporten kändes dessa signaler ännu mer ineffektiva. Det som gjorde mig mest deprimerad var dock hans teori om rädsla och inlärning. Dagen innan hade han pratat om att man ska vara försiktig med att tillämpa negativ förstärkning när hästen/djuret visar rädsla. Personligen tycker jag att man inte kan vare sig bestraffa eller sätta press på ett djur som visar rädsla och jag upplevde att Andrew var inne på samma spår under sin teori första dagen. Men här står han med en häst som har lärt sig att gå fram på hans signal. Han testar att signalen fungerar bortanför transporten och hästen lyder honom. När han sedan ber hästen att gå in i transporten lyder hästen helt plötsligt inte hans signal för att gå framåt. Varför? Jag skulle då vilja säga att hästen är rädd för transporten eller händelser som sker i samband med transporten.  Annars skulle ju hästen ha lytt signalen för att gå framåt, precis som den gjorde innan. Andrew löser då det hela med att lägga på mer tryck, pressa hästen att gå framåt. Så fort hästen tog ett kliv framåt slapp den obehaget, klassisk negativ förstärkning. Fungerade det? Ja, så småningom. En innan dess fick vi bevittna en kavalkad av frustration och rädsla och jag personligen tycker inte det är en bra väg att gå, jag tvivlar dessutom på att resultatet blir varaktigt när hästens rädsla för transporten egentligen inte blev löst. MEN, den största frågan jag ställde mig när jag åkte där ifrån var, är detta något som den vanliga medelutbildade hästmänniskan kan tillämpa utan att det slutar med att hon/han spöar upp sin häst?

 

Risken för att tekniken ska utvecklas på grund av dålig timing och okunnighet till något som faktiskt regelrätt är att spöa upp sin häst är ganska stor. Och jag har tidigare stött på exempel där människor gjort det legitimt att spöa upp sin häst eftersom det är negativ förstärkning. Argumentet är ofta; ”hästen vet vad den ska göra, den får skylla sig själv eftersom den står kvar och tar stryk när den egentligen bara behöver flytta sig undan” . Om det nu är så lätt för hästen att slippa obehaget, VARFÖR väljer den att stå kvar? I många av fallen är svaret Rädsla och då är vi där igen, är det effektivt att bestraffa en rädsla? Negativ förstärkning är ingen bestraffning, men det blir en bestraffning när djuret är rädd och inte kan lyckas med uppgiften på grund av djupt sittande instinkter. Hästarna måste välja mellan pest eller kolera, stå kvar och ha obehagligt eller flytta dig mot det du fruktar och är rädd för. Stå kvar och bli uppäten av lejon eller kasta dig ut för stupet… HUR kan hästen veta att stupet inte var farligt när allt vi gör är att utsätta den för obehag när den påpekar att stupet är farligt? Jag skulle vilja säga att vi snarare bekräftar hästens rädsla genom att utsätta den för obehag vid ett sådant tillfälle.

 

Men för att tillsist avsluta denna lilla sammanställning som bara är fis i havet av allt Andrew tog upp och lärde ut så måste jag säga att kursen gav mig en hel del. Jag åkte på den för jag ville se ytterligare ett sätt att jobba med tryck och eftergift, negativ förstärkning. Det är ju trotts allt inget vi kommer ifrån så länge vi vill sitta på våra hästar.  Och även om jag nu inte kommer att göra exakt som Andrew lärde ut på mina egna hästar så tror jag att hans tillvägagångssätt kan vara en ”Grand opening” för många dressyrryttare som inte varit medvetna om negativ och positiv förstärkning innan, och det är ett steg i rätt riktning tycker jag. Kan vi börja göra dom medvetna om förstärkningsläror har de tagit första steget.

 

Sedan vill jag tacka Carolina och Walter för ett utmärkt arrangemang! Tack för bra utbyte och trevliga pratstunder. Tack för ett bra initiativ och allt jobb ni har lagt ner.

På återseende!

 

.......................................................................................................................................................................................................

 Tillbaka