Moa ” Solen, Dådis och den omöjliga kaffekoppen”

​

Äntligen ledig! Helt ledig… Jag satt i mitt kök och tittade ut på den fantastiska dag som kom strosande mellan träden i dalen och det dröjde inte länge förens jag var ute under solen. De två andra hästarna på gården var ute på tur och Dådis stod ensam och små sur på stallbaken. Men du har ju ont i foten, sa jag till honom när jag kom upp på stallbaken för att ta tag i div. renoveringsprojekt.

Han såg ut som ett frågetecken, det var klart att han inte hade ont i foten en sådan här fin dag, och speciellt inte när de andra fick vara ute på äventyr. Jag log åt honom och började pyssla med projekten. Det dröjde inte länge förens Dådis började lyfta benen i spansk skritt, backa sig själv och testa ett antal andra konster vi tränat på för att påkalla min uppmärksamhet igen.  Jag såg honom i ögonvrån och log för mig själv. Just när jag tänkte på hur bra den nya grindkonstruktionen vi ordnat blev, som Dådis inte har lyckats lära sig att öppna ännu, var han ute ur hagen med ett brall. Jag släppte spaden med ett ryck och såg förvånat på den jätteglada vita hästen som kom travandes mot mig. Hade han kunnat le skulle han leende gått minst tre varv runt hans långa ansikte. Men hur… jag tittade på grinden som delvis var öppen och insåg att det var dags att uppfinna något nytt igen.

 

Dådis började genast delta med stort intresse i mitt arbete och kontrollerade noga varje ny inredningsdetalj på sin stallbacke. Han var till oumbärlig hjälp genom att stå i vägen när tunga uppkapade telefonstolpar skulle släpas. Han fick för sig att det nog kliade lite på ryggen just när jag krattade underlaget på ridbanan och han kastade sig ner i en härlig rullning just precis där jag krattade som bäst. Han stånkade och frustade och såg mer ut som en glad höna som sandbadade i en sandlåda än en häst. Jag kunde inte låta bli att skratta. Den sandiga, tufsiga, raggiga supernöjda varelsen som nu stod och njöt under solen framför mig smälte mitt hjärta och jag tänkte att det nog var dags för lite kaffe. Dådis följde med ner till huset och inspekterade uteplatsen medans jag satte på kaffe. Jag dukade upp med några mackor och satte mig så äntligen med min kaffekopp och min häst för att avnjuta en stunds vila. Solens sken och katterna kvittrade under fågelsnåren. Dådis och jag delade på en macka och för en stund var allt så där himla bra, nästan som förr i tiden när jag mer eller mindre hade med mig Dådis vad jag än gjorde. Jag fortsatte stirra ner mot dalen i mitt dagdrömmande och sträckte mig samtidigt efter min kaffekopp som stod på fikabordet. Istället för en varm kaffekopp fingrade jag plötsligt på en varm hästmule och när jag vänder mig om har Dådis redan tänkt samma sak och slickade nu nöjt i sig kaffet som han vält ut över bordet.

In, sätta på nytt kaffe och en liten stund senare sitter jag åter med en kopp nybryggt kaffe i handen. Den här gången tänkte jag att det nog var bäst att hålla i koppen hela tiden så jag struntade i att ställa den på bordet som fortfarande var blött av det förra kaffeförsöket. Det blev lugnt igen… Solen värmde gott mot huden och precis när jag satte kaffekoppen mot mina läppar för att äntligen få avnjuta denna svarta delikata dryck ser jag något stort vitt i ögonvrån. Sekunden efter har jag kaffet i knät och en oförstående häst med lång överläpp bredvid mig som säkerligen tyckte jag var bra korkad som spillde ut det goda kaffet när han också ville ha mer.

 

Ett par nya byxor och en stor kanna kaffe senare sitter jag åter igen på uteplatsen med min häst. Den här gången har han fått en egen hink med kaffe och jag sitter nöjd och smuttar ur en termosmugg, ni vet en sån där med lock som man kan ha i bilen. Bra uppfinning det där tänker jag nöjt och lutar mig tillbaka. Dådis sätter sin kaffeluktande mule mot min axel och jag tänker för mig själv -vi har det rätt bra ändå, Dådis och jag…

 

Foto:

Dådis njuter av sol och gräsmatta! Foto: Moa J-Molitor 2009

 

---

 

 Tillbaka