"Dådis"
Född 8 maj 1995
”Dådis” heter egentligen Yhondalar och är ett arabiskt fullblod på 162 cm i manken. Han stövlade in i mitt hjärta som 2-åring. Familjen skulle titta efter en ny häst och vi svängde förbi ett arabstuteri. En månad senare stod jag plötsligt med en ohanterad unghäst i handen och visste varken ut eller in. Efter många omgångar sönderbitna axlar och lårkakor från välriktade sparkar var jag tvungen att lägga alla mina gamla hästkunskaper åt sidan och börja se mig efter nya vägar att gå. Det visade sig även att Yhondalar brottades med skador i sin kropp och han var aldrig sen med att påpeka att han hade ont. Vid den tidpunkten förknippade han redan människor med smärta och det tog många år innan han blev frisk och insåg att han inte hade ont längre.
Ibland tror jag saker sker av en anledning. Jag log åt ödets ironi många månader efter köpet då jag fick hem hans registreringspapper och upptäckte att han är född på min födelsedag den 8 maj – något som jag inte visste när jag köpte honom.
Idag kan vi se tillbaka på mycket roligt och han är en fantastik häst. Jag har sällan mött en häst som filosoferat, tänkt och studerat så mycket som Yhondalar. Han har lärt sig att öppna elstaket genom att bita i plasthandtaget och haka loss bara av att titta på hur vi människor gör. Han har lärt sig NH-övningar och konster genom att stå i hagen och titta på när jag tränar andra hästar. Han är med lös när jag rider andra hästar i skogen och kan både gå fot och komma på inkallning. Han öppnar gärna hagen och går ner i trädgården när jag har fikagäster på somrarna. Kaffe avnjuter han gärna ur hink och det är alltid kul att knycka kakor från förvånade gäster. Det händer till och med att han då och då går ut för att komma ner och sätta mulen mot kontorsfönstret och påkalla min uppmärksamhet när han har tråkigt. Listan är lång och jag slutar aldrig förundras över denna häst.
Han är min själ och mitt hjärta. Vår resa är lång och krokig och jag håller i skrivande stund på att samanställa en bok om vår tid. Alla hästar har sina personligheter och sina ägare och vi har alla historier att berätta. Men då och då stöter man på en själsfrände som med största sannolikhet förändrar ens liv och en sådan historia är värd att dela lite extra.
Vår-vintern 2008 blev Yhondalar väldigt sjuk och jag var en hårsmån från att förlora honom. Jag insåg då vad han gjort för och med mig. Jag insåg hur unika vi är. Det blev startskottet för boken som jag hoppas kunna inspirera många långt efter att Yhondalar lämnat livet på jorden.
I dag lever han och är sitt gamla jag igen. Men jag kommer aldrig mer att kunna rida honom och sviterna efter sjukdomen kommer alltid att göra sig påminda. Men vem tusan behöver rida, när det finns så mycket annat kul man kan göra?!
Vi lever!
Foton:
Överst på sidan – Dådis i morgondiset. Foto: Markus Waltersten 2009
Längst ner på sidan – Dådis härmar Moa. Foto: Sofia Ghylfe 2009
