Linda Åslund

 

Som liten var jag, likt många andra barn av det kvinnliga könet, omåttligt intresserad av hästar. Mina två äldre halvsystrar hade varsina ponnyer. Jag minns knappt dessa ponnyer men har sett bilder där jag euforiskt klänger över dem. Vid 7 års ålder började jag på ridskola: ett kallt och dragigt ridtält med hästar som rusade runt varje gång tältet fladdrade till. Japp, ni gissade det. Efter något år var jag livrädd för allt vad hästar hette. Men intresset för hästar falnade aldrig. Jag kunde helt enkelt inte låta bli dem.

Några år senare började jag rida igen tack vare kompisar. Galna travare, feta och envisa fjordingar, nordvenskar breda som ladugårdsväggar... ja, listan kan göras lång. Vi red allt! Över skog och mark, över ängar och bredvid tåg. Rädsla fanns inte. Jag återvände till ridskolan 1995, vid 14 års ålder, efter att ha haft en sommarhäst. Några månader senare blev familjen en svart häst större. Det var inget jag behövde be om utan hela familjen tyckte det var roligt med en häst. Det var kärlek vid första ögonkastet. Det var självklart att han hörde hemma på vår gård. Hans namn var Tom Casey. Han var inte lätt att rida, en travare, pigg och alert, alltid redo till 100 % och med förmågan att svänga runt på en femöring. 

 

Efter första året var rädslan tillbaka igen. Jag ramlade av lite överallt, träns och grimmor revs itu. Till slut fick min mamma leda runt mig och hästen. Men jag bestämde mig för att klara av det. Sakta men säkert kom den galna ridtjejen tillbaka. Mamma brukade blunda när vi galopperade, så fort gick det. Men vi hade fortfarande problem med ledarskapet och till slut anmälde jag mig till en kurs i NH för Jaana Huuka. NH-tankarna tog jag till mig och de kommer alltid vara en stor del av mitt hästeri. Även inom ridningen fick jag utvecklas och tänka vidare för att kunna kommunicera med min virrhjärna till häst. Det jag lärt mig på ridskolan fungerade inte på honom. Han hade alla reglagen ytligt och ibland räckte det att tänka för att han skulle reagera. Nästan alla hjälper jag gav medvetet och omedvetet tolkade han dessutom som full fart framåt. Det tvingade mig att lära mig kontrollera mina rörelser och tankar och utvecklas mentalt.

 

På ridskolan flöt allting på. Jag var den som alltid red de krångliga hästarna. Jag blev mer och mer inriktad på hoppning, lite grand tack vare min dåvarande ridlärare, Jarle Grönhaug. Runt år 2000 blev jag av Jarle tillfrågad om jag ville jobba som hästskötare hos honom på helgerna. Jag tackade ja och några års slit började. Jarle hade mellan fem och åtta hästar som han ägde eller hade på träning hos sig. Alla boxar skulle mockas och oftast skulle jag rida tre-fyra hästar efter det. Det var en rolig och utvecklande tid. Hästarna jag red var tävlingshästar och det krävdes helt plötsligt något nytt av mig. Jag började rida för Agneta Larsson i en dressyrtrimgrupp. Jag började även luta åt akademisk ridkonst. 2003 anmälde jag mig till en kurs i AR i Hagfors för Markus Holst. En ny filosofi tog form! Jag red för Markus regelbundet. På lånade hästar och min egen red jag även för A-tränaren Ulla Wadeborn. En järnlady! – men kommer man överens med henne så kan hon få underverk att bli till. Allt gick väldigt bra och vi lärde oss mycket som vi sedan omvandlade till vår egna ridstil. 2004 träffade jag Moa J-Molitor som använder operant inlärning. Maj 2006 vände mitt hästeri ännu en gång upp och ner på sig när jag bestämde mig för att vara med på en ridkurs för engelskmannen Perry Wood. Ridningen fick en ny dimension och mina egna tankar stärktes och utvecklades. 

 

Jag är numera klar över vad jag tycker och tänker om hästeriet och vad jag inte vill veta av. Men samtidigt är det ett arbete i ständig utveckling. Vi har alltid mer att lära och uppleva. Jag rider regelbundet för Perry Wood och tränar operant inlärning för Moa J-Molitor. När tid finns rider jag även för Agneta Larsson. Jag lär av hästarna. De vet, det är vi som måste lära oss kommunicera. Hästarna bara väntar på att vi ska förstå. Jag har bestämt mig för att inte tillhöra en speciell genre. Jag rider helt enkelt och det räcker gott, för inom begreppet ridning finns ett helt universum att upptäcka om man är beredd att ifrågasätta, uppleva och experimentera. Det enda man behöver är att vara nyfiken, öppen och villig att lära.

 

Min utbildning i korthet

Det här med utbildning är svårt. Jag kan ha gått massor av kurser utan att ha lärt mig någonting, men det ser fint ut på pappret. I slutändan är det viktiga vad jag har tagit med mig från de olika kurserna och utbildningarna inte hur det ser ut på pappret.

​

• Agneta Larsson – klassisk dressyr ridlärare Sunne
• Markus Holst – AR
• Perry Wood – klassisk ridkonst
• Solveig Sascht – AR
• Ulla Wadeborn – klassisk dressyr A-tränare
• Ca 12 år på Sunne ryttarförening hoppning och dressyr.
• Jarle Grönhaug – ridintruktör Sunne
• Tomas Mattson – internationell ridinstruktör III Sunne
• Jaana Heinola – NH-instruktör
• Moa J-Molitor – operant inlärning, tornerspel
• Ellen Ofstad – operant inlärning, kroppssråk
• Lärarutbildning Karlstads universitet
• Tappskoutbildning
• Utbildning av Ridtravarinstruktörer. Dagsclinic för ridinstruktörer, tränare samt övrig undervisande personal inom häst om travhästens förutsättningar för ridning.  För bl. a Anders Eriksson.
• Utbildad ungdomsledare från Svenska ridsportförbundet.
  
• Jag har även deltagit som fotfolk i flera kurser. bl. a Christoffer Dahlgren, Rebecka östh, Monica Mueller m. fl

 

Foton:

Överst på sidan, Tom Casey och Linda 2008. Foto: Fredrik W Lindvall.

Nederst på sidan, Tom Casey och Linda 2007. Foto: Fredrik W Lindvall.

 

Tillbaka