På kurs för Perry Wood 6-7 juni 2009
"-Det är fantastiskt hur svårt det kan vara att få kroppen att göra det man vill!"
Att få rida för Perry Wood är en nästan surrealistisk känsla. Han får oss att släppa fram känslor och verklighet på det mest ärliga och uppenbara sätt. Att vara på kurs för Perry Wood är som att åka på själslig semester där gråten tar vid när glädjen blir för stor för det största leendet man kan få till.
Både Linda och jag red under kursen och fick uppleva stora insikter på två helt olika hästar. Jag hade med mig min Evita och Linda red en lånad häst vid namn Zaga (korsning PRE & fullblod efter PRE hingsten Zagal). Efter morgonens teori var det dags att släppa in det första ekipaget på ridbanan. Det finns ingen bestämd längd på passen, alla rider så länge de behöver på Perrys kurser. De flesta rider knappt en timme. Linda var först ut av oss två. Linda har ridit för Perry regelbundet i flera år och gled världsvant in på banan trots att hon aldrig suttit på den lånade hästen Zaga förut.
Zaga är en ung och tämligen outbildad häst så första passet handlade mest om att få Zaga att slappna av. Linda övande på att placera armbågarna i rätt position och styra Zaga bra med små hjälper i skritt och trav. Det är fantastikst vad svårt det kan vara att få kroppen att göra det man vill. Linda behövde släppa fram högerhanden för att få Zaga att svänga fint åt vänster och hur svårt det kan vara fick även jag erfara på mitt pass. Linda jobbade också med att hålla Zaga mellan hjälperna och planera ridvägen bättre för att få bättre flyt och förhindra att Zaga tappade styrfarten och koncentrationen. Passet var ganska kort då Zaga blev trött rätt så fort och fick mycket att tänka på. Speciellt för otränade hästar är till synes enkla saker som att svänga i balans och att slappna av ett energikrävande jobb.
Sedan blev det dags för mig och Evita. Precis innan kursen hade vi upptäkt att hon växt ur sin sadel, dessutom hade en equiterpeut uppmärksammat att hon har lätt bäckenbensrotation. Men med lånad freeform sadel och mycket grubbel i huvudet gled jag så äntligen in på ridbanan. Första passet handlade mest om att både jag och Evita skulle slappna av. Hon gick gärna i sluta och jag var frustrerad över detta fenomen. Perry bad mig att börja rida voltspår och vi utforskade hur olika hennes sidor är och hur jag måste rida olika i båda varven. Dessutom vägrade min vänsterhand att lyda mig. Tillslut fick jag rida med en handske på vänsterhand för att bättre känna handen.
Linda ägnade pass två till att utveckla och förbättra sin sits.
Det är när man verkligen börjar arbeta med sin häst som det börjar bli svårt att hålla ordning på sin kropp. Så fort man stöter på en utmaning i ridningen tappar man lätt något annat som förut var självklart. Linda har kommit därhän i sin ridning att det är små detaljer som gör skillnad. Förändringarna var mer mentala än fysiska och resultatet syntes mest på hästen.
Arbetet med avslappning och styrning fortsatte och erbjöd goda möjligheter att även arbeta medvetet med sitsen. Linda fick erfara vikten av att titta upp och stäcka på sig. Eftersom Zaga är en mycket känslig häst stannade hon och protesterade genast när Linda sjönk ihop och tittade ner. Speciellt vid galoppfattningarna uppstod blockeringar och missförstånd. Linda blockerade omedvetet Zagas vänstersida.
När Linda till slut tittade upp och släppte blockeringarna så kunde Zaga galoppera. wohoo!!
Zaga gavs nu friheten att gå fram. Ekipaget blev helt plötsligt ett helt annat! Perry coachade Linda med beröm, skämtsamma hot och skratt.
Att arbeta med sitsen var känslosamt för Linda eftersom hon länge känt att hon behöver förbättra den för att komma vidare i ridningen. Hon har jobbat med det gradvis och under kursen hittade hon med Zagas hjälp rätt. Att känna känslan av att sitta balanserat på en vacker och hjälpsam häst fambringade både tårar och ett tokbrett leende.
Det är fantastiskt att komma dithän i sin ridning att de små detaljerna gör skillnad och kvaliten på kommunikationen med hästen gör skillnad på Grand Prix och vardag.
Mitt andra pass inleddes med ösregn, ödets ironi då Perry dagen innan pratat mycket om energiflöden och hur hästar är som vatten. Vi repeterade övningen på voltspåren och min vänsterhand hade åtminstone vaknat. Sedan blev det dags för trav och det var då den stora väggen dök upp. Jag kunde inte får Evita i trav! Mina bekymersrynkor i pannan blev bara större och större och jag letade fel i alla delar i som jag kunde hitta i mitt huvud. Perry sa att det var jag som satte stopp, inte den lånade vingliga sadeln, bäckenbensrotationen eller en dålig sits. Släpp allt så travar hon!
Efter en mental berg och dalbana travade hon så plötsligt!
När jag väl insåg var någonstanns i mig jag var tvungen att släppa fram henne var hon äntligen med mig och framåt gick det! Wohooo! Det kändes som en Triss reklam, "Plötsligt händer det" och var otroligt befriande. Efter så mycket grubblerier och frustartion kom så plötsligt en riktig Grand prix- häst fram! I varjefall i mina ögon!
I början var både hon och jag spända men med forsatt arbete på volter, lite medvetenhet sits och balans och ett dussin skratt började både hon och jag sakta men säkert slappna av.
När det var dags att rida fram till Perry för att reflektera en stund över passet ekade skrattet lika mycket som tårarna rann. Den mentala biten av ridningen är nästan större än den praktiska och när man verkligen ser och känner den spegelbild hästen ger av sin ryttare kommer insikterna på löpande band!
Balans, sits, fokus, frammåtbjudning, medvetenhet
Det är en konst att våga utveckla sig...
Thank you Perry!!!!
