Trög frieser?
En reflektion över en trend bland frieserhästar
Text: Moa J. Molitor, 2009
Jag brukar sällan vilja klassa in olika hästraser i olika specifika egenskaper och beteenden. Det finns ardenner hästar som beter sig som araber och araber som beter sig som halvblod osv. Jag skulle vilja påstå att det är vi människor som först och främst skapar våra hästar till det de är. Men när jag skulle köpa min nuvarande frieser Evita provred jag en mängd olika hästar, bland annat en del andra frieserhästar. Många av dem upplevde jag som väldigt sega och helt utan egen drivkraft och framåtbjudning. Jag har funderat mycket på varför jag upplevde det just hos frieserhästarna.
Friesern är en häst som i senare militärhistoria är avlad för att dra vagn och inte specifikt för att bära ryttare. Att många har väldigt lång rygg och oftast trav som sin favorit gångart är några resultat av den aveln. Detta gör givetvis att friesern är mycket att samla ihop under ridning men kan det vara den enda orsaken till fenomenet med bristande framåtbjudning? Min gissning är –nej.
Bilden ovan till höger: Evita, en av de första gångerna på ridbanan. Hon ville verkligen inte gå fram och blev ofta stående tungt på bog och framben. När hon väl gick fram var det också på bogen och utan varken glädje eller samarbetsvilja. Foto: Sofia Ghylfe
Jag skulle först vilja reda ut vad jag menar med egen drivkraft, framåtbjudning och att hästen upplevs som seg. För mig är drivkraft något som hästen bjuder på, hästen har en egen vilja att jobba, och därför går den framåt med egen energi. När den går framåt med energi upplever jag att den har framåtbjudning. För mig handlar drivkraft inte nödvändigtvis om tempo och fart. Det är något du inte behöver anstränga dig för att få fram om du har en häst med egen drivkraft. Ryttaren ska inte behöva driva hästen annat än med sin egen energi och intention, att ständigt behöva sitta och driva en häst framåt är inte ett sätt att få mera fart och framåtbjudning. För att citera min kära kollega Linda Åslund ”- Jag kan inte få hästen att få framåtbjudning genom att driva, lika lite som jag kan få en bil att röra sig genom att sitta på taket och skjuta på.” Det tycker jag beskriver det hela ganska bra.
Så vad är då källan till hästens drivkraft? Jag skulle vilja påstå att mängden framåtanda och drivkraft är ett kvitto på hur motiverad hästen är att jobba. Inte hur duktig du är som ryttare att driva hästen framåt, eller hur högt skolad hästen är. Tänk efter själv, är du glad, sugen och motiverad inför en uppgift behöver du aldrig ägna tid åt att kolla på klockan och fundera på hur lång tid det är kvar tills du får gå hem. Har du någonsin upplevt att tiden går fort när du har roligt? Förmodligen behövde du då inte heller tänka på att det tog emot i kroppen eller att det var ”jobbigt” att utföra uppgiften. För mig är motivation grunden och nyckeln till mycket. Är hästen motiverad, tycker det är roligt att samarbeta med dig och frisk har den både egen drivkraft, framåtanda, energi och lust. Och en sådan häst har ingen anledning till att vara seg.
Så, tillbaka till frieserhästarna och fenomenet med deras bristande framåtanda.
Hade Evita någon bjudning och vilja när jag första gången skulle rida henne på ridbanan hemma, nej… Även hon saknade helt styrfart och framåtbjudning. Trots att jag nu upplevt det hos andra frieserhästar blev jag lite förvånad och visste helt plötsligt inte riktigt i vilken ände av träningen jag skulle börja. Tekniskt sett fungerade grunderna i ridningen, men det är svårt att utnyttja alla skolor när hon knappt går framåt. Evita var också lite distanserad mot människor och även om hon alltid skötte sig och var snäll tog hon aldrig riktig kontakt med människor. När vi köpte henne ville hon inte heller bli fångad i hagen. Alla dessa små pusselbitar la jag ihop i jakten på hennes framåtbjudning. Hur skulle jag få henne att jobba av egen vilja?
Bilden till höger: Evita busar och springer glatt i hagen. Väl samlad och med god framåtbjudning! Ingen brist på motivation i hagen inte! Foto: Moa J-Molitor
Jag började fundera på hennes bakgrund. Hon är importerad, hade varit i Sverige i ett år och bytt ägare två gånger. Vad har hon för bild av människor efter en sådan resa? På ett halvår hinner man knappast lära känna en häst och ju mer jag funderade på saken ju mer självklart blev det att jag var tvungen att ändra hennes syn på människor innan jag kunde göra något annat. Det kanske aldrig var någon som tagit sig tid att faktiskt försöka föra en dialog med Evita. Vad behöver jag ha av hästen innan jag kan börja arbeta med den över huvudtaget, jo -kontakt. Jag kan träna henne på massa saker men skulle inte få bättre resultat eller mer framåtanda om hon inte är intresserad av mig och vill ha kontakt . Jag började arbeta henne löst, med kroppsspråksövningar och små grundläggande markarbetsövningar. Jag tränade operant och fick ganska omgående en nyfiken häst som faktiskt började söka kontakt på eget bevåg. Jag tränade och lekte med allt 
från att ”inte alltid behöva bli infångad i hagen” och ”kafferep i trädgården” till lastning och grundläggande gå undan för tryck -övningar. Mitt eget fokus var hela tiden på att umgås snarare än träna och det dröjde inte länge innan hon glatt följde med lös från hagen och in på ridbanan. Där efter följe mer social träning i from av att uppleva saker tillsammans, miljöträning, ridning i andra miljöer än på ridbanan m.m. När vi väl flyttade in på ridbanan igen på allvar hade nästan ett år gått. Slöseri med tid? Jag ångrar inte en sekund! I dag har jag en häst som går framåt med energi för att hon vill jobba med mig och inget annat. Att kunna släppa lös sin häst efter ett tungt ridpass och leka lite med den som avslutning utan att hästen sticker eller blir stående okontaktbar i ett hörn är allt jag någonsin vill ha.
Bilden till höger: Någon månad efter att vi fått hem Evita har hon lärt sig att följa oss löst även utanför ridbanor och hagar. Med detta upplevde vi den största förändringen hos henne vad det gäller hennes intresse för människor och att "träna". Hon började bli motiverad och männiksor började bli intressanta! Foto: Sofia Ghylfe
Så uppenbarligen går det att vända trenden med sega frieserhästar. Men varför fenomenet verkar vara så vanligt just bland frieserhästar har vi fortfarande inte fått svar på. Efter att ha pratat med kollegor och andra hästägare har jag fått en teori om detta. Det kanske inte alls är specifikt för just friesern. Det kanske snarare handlar om importhästar? Importhästar har genomgått en redig resa som nog inte alla gånger är speciellt pedagogisk eller rolig och det i sig är en riktigt bra anledning för hästen att sluta bry sig om att ens försöka lyssna, ta kontakt och kommunicera med oss människor. Givetvis beror det på vad hästen har haft för träning och bakgrund innan resan och hur resan har gått till. Men med de iakttagelser jag gjort vågar jag nog säga att de flesta hästar som importerats kommersiellt i någon slags massimport är distanserade till människor och har brist av egen drivkraft”. Det är givetvis tråkigt att hästar ska behöva gå igenom detta och bli avtrubbade och motivationslösa men jag ser det inte som någon katastrof för oss som köpt en sådan häst. Ansvaret ligger alltid hos oss hästägare och kan vi visa förståelse för hästens tidigare historia kan vi också vända allt och ge hästen en givande omstart. Hästens kunskap är inte förlorad, hästen behöver bara en ny och bra anledning till att börja bjuda på den igen.
Jag tror att vi som köpare av hästar med ursprung från någon form av massproduktion och import förväntar oss samma häst som vi sett på foto och film från exportlandet. Vad vi inte tänker på är den resa hästarna har gått igenom för att hamna på just vår stallbacke. Hästen är formad efter en viss kultur, människa och träning i sitt ursprungsland. Den rycks så bort från detta och sätts på en lång transportresa där den behandlas av många olika människor. Givetvis kommer hästens bild av människor att förändras. Jag tvivlar på att speciellt många tränar och förbereder hästen för en exportresa i dessa sammanhang. När väl hästen anländer hos sin köpare förväntas den kunna allt den uppvisat på foto och film och sätts omedvetet under press av nya ägaren. Och jag gissar att det är här många hästar får sin stämpel. Hästar formas av sin omgivning och kan således genomlida kulturkrockar precis som vi. De är också olika som individer och behandlar stress och frustration på olika vis. En del hästar blir aggressiva och heta, andra blir frånvarande och sega. Hästar som kommer från sämre exportörer har ofta bytt ägare minst en gång under sitt första år i sitt nya land. Jag tror detta är ett resultat av köparens besvikelse över hästen. Symtom finns det gott om och tyvärr tror nog många att de blivit blåsta på sin drömhäst när hästen egentligen bara är missförstådd, rädd och frustrerad över det den just genomgått. Givetvis gäller detta inte alla exportörer, men jag har sett och tränat en hel del hästar med detta symtom och denna bakgrund. Jag har ju till och med köpt mig en egen sådan häst.
Så vad kan vi som importörer eller andrahandsköpare göra för att undvika den här fällan? Givetvis kan vi ställa högre krav på säljaren, men jag tror det viktigaste är att vi själva inser vad vi har köpt för häst och hur vi ska behandla den för att få fram dess kvaliteter igen. Oavsett du köpt en häst som du sett göra piaff och levad på film eller en häst som redan nedvärderats till att bara gå i skogen bör du i första hand ägna tid till alla grunder i träning och hästhållning. Du vet i bästa fall vad hästen har kunnat göra, men du vet absolut inte vad hästen kan göra i dagsläget. Börja med att gå igenom grunderna. Får du kontakt med hästen när den är lös? Kommer den till dig? Kan den gå undan för tryck och reagerar den på dina signaler? Hur fungerar tygeltagen? Kan den gå i grimma, stå uppbunden och hur trivs den i boxen? Se hästen som ett tomt frågeformulär som du måste gå igenom och fylla i. När du väl har all information ifyllt vet du säkerligen var du ska börja din träning för att återanpassa hästen och plocka fram godbitarna. Detta är en mycket spännande och rolig resa som inte nödvändigtvis behöver ta speciellt lång tid. Och framförallt är alla hästar och nyblivna hästägare värda den lilla tiden!
Jobbet med Evita var varken hårt eller krävande. Jag gav både henne och mig själv tid till att lära känna varandra och numera har vi en riktigt trygg och stabil grund att stå på. Givetvis behöver olika hästar och nyblivna hästägare olika mycket tid och träning, jag tror inte det finns någon specifik mall för hur man återanpassar trötta importhästar. Men jag är ganska säker på att alla finner en start genom att ta sig lite tid till att lära känna hästen och gå igenom det mest grundliga av all träning.
Avslutningsvis, till alla er med tröga frieserhästar, importhästar eller svenska hästar, finn er inte i avsaknaden av framåtanda. Kan du svara på frågan ”varför har min häst ingen framåtanda?” har du även lösningen på problemet.
Tror du dig ha svaret men misslyckas ändå kanske du inte hade rätt svar…
Bilden ovan till höger: Evita, april 2008, ett halvår efter att vi köpt henne. Här med en helt annan uppsyn under ryttare, nyfiken, frammåt och med sin ryttare. Än har vi mycket arbete kvar men nu har vi möjligheterna!
